%20Antennaria%20dioica%20beskuren%20foto%20CE.jpg)
Ängar
Luleå kommun vill gynna olika växter och pollinatörer genom att arbeta för en kombination av flera olika typer av miljöer i landskapet. Under tre år har vi att drivit ett projektet "Blomning för biologisk mångfald" för att öka antalet ängar. Resultatet visar att våra bostadsområden, vägkanter och grönytor rymmer betydligt fler värdefulla växt- och insektmiljöer än någon tidigare anat. Den nya kunskapen har lett till både överraskningar, förändrat arbetssätt och en tydligare väg mot ett mer artrikt Luleå.
Inventering av olika gräsytor
När projektet Blomning för biologisk mångfald startade 2022 var uppdraget tydligt - att ta reda på vilka gräsytor i kommunen som kunde spela en större roll för biologisk mångfald. På uppdrag av Luleå kommun inventerade Hagens Naturvård totalt 249,6 hektar grönytor. Allt från kortklippta gräsmattor till högvuxna ytor i bostadsområden och byamiljöer.
Under de tre somrarna har vi inventerat ett stort antal gräsytor för att se om det finns möjlighet att lägga om skötseln på dessa till äng. Den kortklippta gräsmattan är väldigt kal på liv och biologisk mångfald. Därför vill vi på Luleå kommun inte ha den där det inte är motiverat. För att kunna inventera gräsytorna har vi låtit gräset växa och de ytor som inviterats har inte att klippts.
Innan vi bestämde vilka ytor som ska skötas som äng har vi inventerat vilka av våra kortklippta gräsytor som är viktigast att behålla kortklippta av sociala värden, det kan också vara så att det är praktiska driftaspekter som påverkar lämpligheten i att förändra en ytas skötsel.
Redan tidigt stod det klart att Luleå bar på fler naturvärden än väntat. Av alla inventerade ytor hade nästan 30 procent en flora som motiverar skötsel som äng. Där fanns växter och insekter som tidigare knappt dokumenterats i stadsområdet. Utifrån inventeringen har några ytor nu valts ut för att i fortsättningen skötas som äng. De ytorna går nu att hitta på Luleå kommuns kommunkarta.
Under inventeringen hittades ett flertal nya växtplatser för utrotningshotade växtarter och framför allt många väldigt fina helhetsmiljöer med en rik artmångfald. Perfekta miljöer för pollinatörer, vilket ju var syftet med projektet. Det roligaste fyndet var den mycket sällsynta lilla blomman ängsgentiana som visade sig växa i en pulkbacke på Hertsön.
Några växter som hittades i Luleå
- Låsbräknar – totalt 28 växtplatser av fyra olika arter, alla rödlistade.
- Orkidéer – fläcknycklar och korallrot på flera platser. Orkidéer är fridlysta.
- Ängsgentiana – en ovanlig växt i norr med endast några få tidigare kända växtplatser i Luleå.
På ytor där gräset fått vara högre framträdde dessutom en helt annan värld med humlor, fjärilar, blomflugor och andra pollinatörer som snabbt tar plats när blommorna får chans att blomma klart. Dessa upptäckter visar inte bara att det redan finns höga naturvärden i staden, utan också att rätt skötsel kan göra stor skillnad för hotade arter.
Insekter av särskild betydelse som upptäcktes
- Klöverhumla – påträffad på Porsön och Hertsön.
- Ängsmetallvinge – hittad i Antnäs.
- Mindre blåvinge– första fyndet någonsin i Norrbottens kustland.
Här kan du läsa mer: Guide för biologisk mångfald Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.
Ängsmark är en av Sveriges artrikaste naturtyper per kvadratmeter. Trots att de traditionella slåtterängarna nästan försvunnit ur landskapet, lever många av de gamla ängsarterna vidare i våra städer – ofta dolt i äldre gräsmattor som aldrig gödslats eller bearbetats.
Gräsmattor delar många av de förutsättningar som kännetecknar en typisk slåtteräng när det gäller ljus och markförhållanden, samt genom sin regelbundna skötsel. Detta leder till att ängsarter som finns kvar i omgivningarna gärna etablerar sig där. Ju äldre en gräsmatta är desto fler ängsarter har flyttat in om förutsättningarna är rätt. Många av ängens blommor är dessutom perenna, det vill säga fleråriga. Det innebär att de inte behöver blomma och fröa av sig varje år för att arten ska finnas kvar. En vanlig prästkrageplanta kan exempelvis bli upp till 50 år gammal. Ängsarter är dessutom anpassade för klippning och har ofta en bladrosett nere vid marken som inte påverkas av klippning. På grund av dessa egenskaper kan även hårt klippta gräsmattor hysa en rik flora. Under inventeringen hittades bland annat fleråriga ängsarter som klarat hård klippning, svampar och fröbanker som formats under lång tid och blommor som återkommer år efter år när de får växa fritt.
Att sköta en äng är inte helt enkelt. Efter att gräset har fått växa fritt slås det och gräset samlas upp. Det går inte att lämna det klippta gräset eftersom det tillför för mycket näring för ängsblommorna.
Råttor söker tre saker: mat, vatten och skydd. En blomsteräng eller gräsyta erbjuder i princip inget av detta. Den innehåller ingen riklig matkällla för råttor (de äter främst matavfall, spannmål, sopor, komposter). En äng har öppet landskap, vilket rovdjur gillar och råttor ogillar. En äng innebär mindre täta buskage och färre gömställen än många rabatter eller igenvuxna områden.
Råttor kan trivas om:
- det finns mycket fallfrukt
- människor matar fåglar på marken
- det finns sopor eller komposter nära
- det finns matrester från till att man ätit utomhus
- det finns täta buskage, spill, bråte eller byggavfall där de kan gömma sig.
Att bara byta klippt gräsmatta till äng påverkar inte detta. I en del fall kan en äng till och med minska antalet råttor. En äng gynnar pollinatörer, fjärilar och små insekter. Den skapar öppna ytor som till exempel rovfåglar trivs vid. Då lever råttor farligt.
Resultaten har lett till en förändring i hur kommunen sköter sina gräsytor. Det finns nu tre olika kategorier av skötsel av grönytor. Ny är ängsyta som kräver speciell hantering.
Bruksgräsmatta Klippning ungefär en gång per vecka under sommaren.
Högvuxen gräsyta Klippning en gång per säsong, klippet lämnas kvar.
Ängsyta Slåtter i augusti – och klippet tas bort för att bevara en näringsfattig miljö som gynnar ängsfloran. Under 2026 kommer cirka 16 hektar av kommunens ytor att skötas som äng. Fler kan följa när metoderna utvecklas.
För Luleå kommun innebär de här insikterna en stor möjlighet att låta fler av våra grönytor bli hem åt allt från ängssvampar till fjärilar och sällsynta blommor. För ängar gör skillnad – för naturen, för klimatet och för oss som bor här.
Se vilken skötselkategori en gräsyta har i kommunkartan
Information om skötseln av kommunens gräsytor finns tillgänglig via Luleås kommunkarta under lagret ”Kommunala gräsytor” under fliken Boende och miljöLänk till annan webbplats.. Där visas den mest aktuella informationen om vilken skötselkategori som gäller för varje gräsyta. Genom att klicka på informationsikonen (i) visas teckenförklaringen.
%20Norrlandsviol.jpg)
Norrlandsviol
Ängar kallas de marker som traditionellt använts som betesmarker eller att man lät blommorna och gräsen växa för att sedan slå av växtdelarna och torka dem till hö för att ha till djurens vinterfoder.
Det finns många olika typer av ängar. Det vi främst tänker på är kanske den artrikaste formen av äng – torr fattig äng – den blomstrande sommarängen. På den näringsfattiga marken kan blommande örter konkurrera med de mer näringskrävande gräsen och på så sätt skapa en av de mest artrika miljöer som finns idag.
Andra typer av ängar är rikäng, där man använder ordet rik som en beskrivning av måttlig fuktighet i jorden. På rika ängar växer andra örter än på torra ängar och de är ofta både högre och kraftigare här växer även andra typer av gräs och halvgräs. Andra former av ängar är ängsfruktodling där man kombinerar blommor på marken med fruktbärande träd och buskar för att kunna bredda utbudet på blommor under säsongen. Blomsteråker är också en form av äng där man jobbar med ettåriga blommande växter som byts ut för varje år, det finns även en form av blomsteråker där man istället för att så in ettårig ängsflora jobbar med traditionella åkerogräs som redan har en plats i ekosystemen.
Det finns ett gammalt talesätt som lyder ”Ängen är åkerns moder”. Det kommer sig av att man hade djuren på bete på ängarna där man även samlade in gödsel från ängen och att man även slog och samlade in både hö och löv från ängarna till vinterfoder. Ju mer äng man hade, desto fler djur kunde man ha och med det mer gödsel att samla in och sprida på åkrarna, vilket i sin tur gav en större skörd. Det visar på samspelet mellan äng och åker, ett livsviktigt samspel som regerade i jordbruket fram till den agrara revolutionen på 1800-talet.
I och med den agrara revolutionen togs det första steget mot ängsbrukets undergång. Den agrara revolutionen innebar att man började använda plogen mer på åkrarna och att man började odla vall till djurfoder i stället för att använda sig på samma sätt som tidigare av ängarna som ofta var svårare och mer tidskrävande att slå. Det var lättare att odla och skörda på åkrarna och det gav också mer foder till djuren.
Då handelsgödseln fick sitt genombrott efter andra världskriget kom den riktiga dödsstöten för ängarna. Med handelsgödseln tillgänglig behövde man inte längre samla in gödsel från ängarna/hagarna där djuren betade och därför blev dessa mer och mer näringsrika, vilket gjorde att gräsen fick större konkurrenskraft.
Idag är ängen inte viktig för att jordbruket på samma sätt, men den är fortfarande livsviktigt för de tusentals arter som är beroende av ängen som matförråd och ängen är vår mest hotade naturtyp. Det finns många arter, både vanliga och rödlistade som är beroende av ängsvegetation för att kunna leva och föröka sig.
Det pågår många insatser och projekt som ska öka antalet ängar runt om i landet. Åkerkanter, parker och trädgårdar kommer i framtiden att spela en allt viktigare roll för att kunna gynna och bevara den biologiska mångfalden.
Litteraturtips:
Nedan har vi beskrivit de arter som ingår som indikatorarter i den växtinventering som pågår under sommaren i Luleå kommun.
Liten blåklocka
Campanula rotundifolia ssp. rotundifolia
Liten blåklocka är en vanlig och flerårig ört som förekommer över i princip hela landet. Den återfinns på öppen, torr till frisk sand eller lerjord, som på naturbetesmark, hedar, dyner, hällmarker, renar, slänter, hyggen och vägkanter. Den blir mellan 10 och 30 centimeter hög och blommar i juli till september med 3 - 15 ljusblå till ljuslila (ibland vita) blommor som är 15 - 25 millimeter långa med trådsmala, 5 - 15 millimeter långa foderflikar. Den har bladrosetter med rundade 1 centimeter breda skaftade blad. Arten röstades i mars 2021 fram som Sveriges nationalblomma.
Prästkrage
Leucanthemum vulgare
Prästkrage är en flerårig ört som är vanlig i hela landet (men mer ovanlig i fjälltrakterna). Det är en kulturgynnad växt som man hittar på frisk till torr mark i öppna marker, som ängar, hagar, skogsbryn, bangårdar, åkerrenar, gräsmattor och vägkanter. Den blir 20 till 70 centimeter hög och blommar i juni och juli med en 3,5 - 5,5 centimeter bred blomkorg med vit/gula blommor i. Varje blomkorg innehåller två olika sorters blommor, där mittblommorna är gula, tvåkönade och pollenalstrande och de vita kantblommorna (eller strålblommorna) enbart är honblommor. På varje stjälk finns mycket sällan mer än en enda blomkorg, men växten växer ofta i grupper. Bladen i bladrosetten är spatellika, med tvärt hopdragen, brett killik bas. Stjälkbladen är avlånga, tandade och vid basen flikiga.
Tidigare var prästkrage mer allmän än idag men genom att öppna marker blivit alltmer ovanliga har också prästkragen minskat i antal. Prästkrage är Skånes landskapsblomma.
Ormrot
Bistorta vivipara
Ormrot är en flerårig ört som blir omkring 15 centimeter (5 - 45 cm) hög. Den trivs på hedar, ängar, vägrenar, bäckkanter och snölegor. Den blommar i juni till juli med ett 2 - 10 centimeter långt ax med vita eller blekröda blommor och nedtill med svartgröna, päronformade groddknoppar. Bladen är långskaftade, smala och avlånga (upp till 20 centimeter). På ovansidan är bladen mörkgröna och på undersidan är de silvergrå. Namnet kommer ifrån att den har en jordstam som ringlar sig fram längs marken som ren orm.
Backskärvfrö
Thlaspi caerulescens ssp. caerulescens
Backskärvfrö är en av vårens första blommor och blommar i april – maj med små, vita blommor i kort, tät klase. Blommorna har 3 – 4 millimeter långa kronblad och mörkvioletta ståndarknappar vilket ibland får dem att se violetta ut på håll. Blomsamlingen är kort, men förlängs starkt under fruktmognaden. Backskrävfröet är två- till flerårig och kan bli mellan 10 och 35 centimeter hög. Den är ganska vanlig på öppen, kalkfattig gräsmark; Vid vägkanter, banvallar, grustag, parker, betesmark, gräsmattor och torrbackar. Stjälken är ogrenad med en tät bladrosett. Backskärvfrö är en främmande art för Sverige och introducerades på 1800-talet och kom troligen men hö från Tyskland.
Späd ögontröst
Euphrasia stricta var. tenuis
Späd ögontröst är en underart till vanlig ögontröst och är en ettårig halvparasitisk ört i familjen snyltrotsväxter. Den skickar ut utlöpare från sina rötter som fäster på andra växter och tar väring från dem. Den är vanlig på allehanda kulturmark i norra Sverige och blommar i juni till juli med blommor i ax-liknande klasar. Blomkronan har ett öppet svalg och 3-flikig underläpp, med inskurna flikar. Kronan är stor (för att vara en ögontröst) ca 10 millimeter. Växten blir 5 – 35 centimeter lång och kännetecknas av att den är spenslig och få-grenad, har motsatta sågade blad och att hjärtbladen sitter kvar.
Norrlandsviol
Viola canina ssp. montana
Norrlandsviolen är ganska vanlig på torr till något fuktig, varm och stenig mark längs havs-, älv-, och bäckstränder, åsryggar, torrängar, bryn eller bergsluttningar. Den blir mellan 10 - 30 centimeter hög och blommar från juni till juli. Blomman är ljusblå till ljuslila med en krona som är ca 15 - 22 millimeter lång. Bladen är ljusgröna, spetsiga och mer än 2 gånger så långa som breda.
Ängsskallra
Rihnanthus minor ssp. minor
Ängsskallra är en ettårig halvparasit som är vanlig på öppen halvfuktig mark, så som ängar, gräshedar eller vägkanter. Den blir mellan 10 till 30 centimeter och blommar i juni till augusti med gula blommor med rak pip. Blommans krona är ca 14 millimeter lång. Stjälken är smal, enkel eller fågrenad med motsatta sågade blad. Stödblad och foder grönbruna. Frukten är uppblåst och de torra, mogna frökapslarna skallrar om man skakar dem.
Kattfot
Antennaria dioica
Kattfoten är en flerårig växt som bildar mattor genom utlöpare med bladrosett i spetsen. Den blir 10 – 15 centimeter hög och blommar i maj till juni med blommor som uppfattas som vita eller rosa/rödaktiga. Det är så kallade holkfjäll, inte kronblad, som ger dem dess färg. Hanblommorna har vita holkfjäll och honblommorna har rödaktiga (rosa). Den växer på öppen, torr, mager, gärna sandig mark, så som gräsbackar, berghällar, klipphyllor, naturbetesmarker, hedar, vägslänter och glesa skogar. Rosettbladens undersidor är vitt filthåriga.
Ängsklocka
Campanula patula
Ängsklockan är en tvåårig 30 – 50 centimeter hög växt i blåklockssläktet. Den blommar juni – augusti med öppna blåvioletta klockor i glesa samlingar. Den växer på öppen, frisk, mager sand- eller lerjord, så som torrängar, vallar, slänter, bryn, vägkanter, trädesåkrar och ruderatmark. Ängsklockan spreds över landet under 1800-talets vallodling.
Backnejlika
Dianthus deltroides
Backnejlika är en flerårig, lågväxande, ofta krypande, ört med, gröna eller blågröna, enkla eller löst tuvade stjälkar. Backnejlikan blir 10 - 20 centimeter hög och blommar i juni till augusti. Blommorna sitter vanligen ensamma på långa skaft. Kronbladen är oftast lysande purpurröda eller mörkrosa med vita prickar, men vita former förekommer. Bladen är korta, smala och parallellnerviga, och sitter tilltryckta mot stjälken. Den växer på torr, kalkfattig sand- eller lermark, så som betesmarker, gräshedar, torrbackar, vägrenar och bryn. Den finns även odlad.
Ängsgentiana
Gentianella amarella ssp. amarella
Ängsgentianan är en tvåårig ört som blir 10 – 30 centimeter hög. Blommornas kronor är femtaliga och rödvioletta och den blommar från juni till september. Bladen bildar en rosett som vissnar före blomningen. Stjälkbladen är avlånga och smala. Växer på måttligt fuktig, kalkhaltig och mullrik mark, så som betesängar, ängsbackar och vägkanter. Ängsgentianan är ganska sällsynt.
Det finns många olika insekter som pollinerar blommor. De vanligaste man tänker på är nog tambin och vildbin (där humlor ingår), blomflugor, dag- och nattfjärilar. Det finns omkring 3000 pollinerande insektsarter i Sverige och den största andelen arter finns i södra Sverige. Många av arterna är hotade och bland vildbin är upp till en tredjedel av arterna rödlistade. Trots att det i södra delen av landet finns fler arter så betyder det inte att de vi har i Norrbotten inte skulle vara lika viktiga, tvärt om. Eftersom vi har färre arter här är det ännu viktigare att vi kan gynna dessa så att de inte försvinner och utarmar den biologiska mångfalden ytterligare.
För att kunna gynna pollinatörerna behöver vi ha kunskap om vad de behöver. Alla pollinatörer behöver tillgång till föda, bra boplatser och möjlighet att förflytta sig i landskapet för födosök och parning.
Det behövs en kombination av flera olika typer av miljöer i landskapet för att kunna gynna pollinatörer. För pollinatörerna är det viktigare att det finns naturtyper som uppstått, utvecklats eller gynnats av människans nyttjande av landskapet, exempelvis öppna ytor (åkrar och betesmark) eller stenrösen. För både födosök och boplatser behövs en mångfald av blommor, frilagd sandig mer, död ved, småvatten och stenrösen. I dag är det inte bara ängar och åkrar som kan bidra med de kvaliteter som pollinatörerna behöver, utan sådana naturtyper återfinns i brynmiljöer, vägkanter, grustäkter, kraftledningsgator, vissa parker och andra gröna ytor.
Pollinatörer använder både pollen och nektar från blommorna. Pollenet innehåller protein och samlas in för att antingen ätas för äggproduktionen eller av vildbinas larver när de växer. Nektar är energirik och pollinatörerna använder den för att få energi. Blomman används också som parningsplats för en del arter.
Olika pollinatörer är specialiserade på olika växter och därför behövs det många olika blommande växter. Det är också viktigt att det finns blommor över så stor del av växtsäsongen som möjligt, så att det inte bara finns en art som blommar och sedan finns ingen mat att tillgå. Blommande träd och buskar är också viktiga då de ger en samlad och massiv blomning när de väl blommar.
Pollinatörer är inte en homogen grupp och utbudet av boplatser behöver därför vara en palett av olika typer av platser. Platser som lämpar sig bra som boplatser är: öppen och sandig mark som är solexponerad, grova gamla träd och död ved (oftare lövträd än barrträd) veden behöver även den vara varm och solexponerad, fuktig mark och småvatten och till sist stenmiljöer som solexponerade stenrösen och stenmurar som inte får växa igen.
Litteraturtips:
Sidan uppdaterades den 31 mars 2026